Linas blogg

I morse när han gick satt jag på golvet (det gör jag nästan alltid, våran heltäckningsmatta är ganska mjuk) strategiskt så han hela tiden var tvungen att gå runt mig när han plockade ihop sina grejer, tröja, jacka, väska osv.
Jag vet att han inte skulle gå utan att säga hejdå men genom att sitta där känner jag mig ändå lite mer säker. Säker på att han inte tänker skynda iväg för mycket för att jag är klumpig och spiller hela tiden, för att jag fnittar åt allt som om jag vorde 13, för att jag babblar om strunt i timmar som en 3 åring, för att jag gett honom fyra små sugmärken på halsen, för att jag tycker om honom så mycket att jag inte kan vara annat än brutalt ärligt migsjälv. 
Han kom iväg lite sent till jobbet, som alltid...

Hur kan jag sakna honom när han var här så sent som imorse. Sen när blev jag såhär fjantig. Har aldrig någonsin varit så fjantig förut ju. Fjärlilar i magen och sånt trams. Men nu är det kört, vill ha honom här hos mig nu! Och hela tiden! Att jag ska behöva vänta till fredag :(. Den upptagna jäveln. Nu ska jag gå och lägga mig, ensam :(

Lite så ser mitt liv ut minus jobb, Chris, Becca och massa annat typ :P

Fina vändningar har skett och jag hoppas bara allt går vägen. Någon gång nästa vecka kommer det nog finnas svar på allt, hoppas bara att allt löser sig. Hade vart så skönt om människor omkring mig kunde få ha lite medflyt nu, hade gjort mitt liv så mycket lättare. Hade vart skönt om jag kunde känna mig trygg i att vara så lycklig som jag är just precis nu.
Flummigt jag vet men allt är för jobbigt och komplicerat för att förklara. Förutom mina anledningar till att vara lycklig för de heter nämligen London och Chris.